Rättssystemet

1-Toppbild-Rattssystemet
Foto: Johan Robach

Rättssystemet

Karl XI:s Krigsartiklar, tryckta 1683, styrde rättskipningen i den karolinska armén. Ordervägran, stöld, mord, duellerande, tvegifte, tidelag, horeri, sodomi och våldtäkt skulle straffas hårt med bl a halsjärn, gatlopp och dödsstraff. Men straffet var ofta mildare än vad som framgår av krigsartiklarna.

Forskning kring det formella och informella rättsystemet, som var rådande i den karolinska armen visar följande. Det är uppenbart att man i den karolinska rättskipningen gjorde åtskillnad mellan högre och lägre befäls rätt att bli åtlydda. Endast befäl av högre grader hade en sådan, otvetydlig rätt.

Lägre befäl hade endast befälsrätt över soldater under deras eget kommando. Där fanns heller ingen plikt att lyda order som avsåg privata angelägenheter. Enligt krigsartiklarna för armén skulle en underordnad helt enkelt inte lyda överordnad i befallningar utanför tjänsteutövningen. Befälens auktoritet skulle
grundas på deras ämbete och på att deras order var i enighet med kungens intentioner. Det fanns faktiskt möjligheter för underordnade att inleda rättsliga åtgärder mot befäl som missbrukade sin ställning.

I krigsartiklarna finns ett uttalat krav att befäl skulle bemötas med respekt,men det intressanta är att detta förhållande även gällde omvänt. Det fanns ett utrymme att vägra en order, om den inte överensstämde med ett slags kollektiv uppfattning om vad som ansågs rätt. Med kollektivet avses här då armén och de särskilda betingelser som den militära miljön skapade. Mot lydnad förväntade sig soldaterna sig vissa gentjänster, såsom ekonomisk kompensation och just att bli behandlade med vederbörlig respekt. Sistnämnda gällde även i själva ordersituationen. Varken verbalt, eller genom kroppsspråk fick en order framföras på ett respektlöst sätt. Inte heller fick upptuktelse ske på ett uskillningslöst sätt.

Det var vanligt att soldaternas pliktuppfattning hämtade inspiration från lokalsamhällets föreställningsvärld i begrepp som heder, tradition och plikt. Att gå vakt var t ex ett hedersuppdrag där soldaten var ansvarig för sina kamraters säkerhet. Någon kadaverdisciplin verkar alltså varken ha existerat eller eftersträvats. Erfarenhetsbaserade undersökning av rättegångsmaterial från tiden visar snarare att relationen mellan befäl och soldater utmärktes av ömsesidig respekt och att officerarna insåg att detta var en förutsättning för en effektiv befälsföring.

Källa: Magnus von Porat
Karolinska Förbundets Årsbok 1013